Thanksgiving på Anna Maria Island

december 04, 2014

Så har vi firat vår 5:e Thanksgiving i USA - det innebär att vissa traditioner har tagit form. De är dock inte så många i det Petterssonska hemmet. De går snabbt och lätt att sammanfatta i följande trepunktslista:

Familjen är samlad.
Vi äter kalkonmiddag.
Vi ägnar en del av middagen till att gå laget runt för att delge vad vi är tacksamma för.

Att laga mat inför Thanksgiving är en stor grej i många familjer. Husmödrar (ja, kvinnorna verkar vara i klar majoritet) förbereder i flera dagar de recept som har gått i arv. Vi har inte ärvt några Thanksgiving-recept och vårt första år gjorde det vi enkelt för oss och köpte kalkon som låg färdigkryddad i sin stekpåse - bara att sätta in i ugnen 4 1/2 timme - kalkonsås på burk och likaså de gröna bönorna. Det enda som behövde fixas var potatismoset på sweet potatoes och att skära upp kalkonen. Även den obligatoriska pumpapajen köpte vi färdig. Denna middag upprepade vi i år för femte gången och det är en bra tradition, tycker vi. Inte mycket tid för matlagning borde innebära tid för något annat. Vaddå, kan man undra??...

I år hade vi hyrt ett hus på Anna Maria Island och åkte dit på torsdagen, alltså själva Thanksgiving.

Vi (Totte, jag, Axel, Albin och Cecilia) tog Evas Cheva och åkte de dryga 2 timmarna ner till denna fantastiskt fina ö. Vi är väl inte kända som världens snabbaste när det gäller att bli färdiga i god tid, så vi kom fram lagom till solnedgången på torsdagkvällen. Vad hände med den där extra tiden vi borde ha fått när vi nu inte ägnade den till matlagning??!!

Bilden nedan är tagen på bron över till Anna Maria. Kalkonen tar, som sagt, 4 1/2 h på sig att bli färdig, så det hade inneburit en väldigt sen middag om vi nu skulle fixa den här specielle Thanksgiving middagen. Vi tog då beslut att fira Thanksgiving på fredagen istället och fixade "vanlig" kött o potatis-middag" på torsdagkvällen. Det gick ju alldeles lysande det också.

Efter middagen spelade vi charader i iPhone-tappning med hjälp av appen Heads up. Axel gissar klockrent på giraff efter Abbes och Cecilias tydliga tolkning. Himla kul spel!

Dagen därpå var det kyligt och vi klädde på oss och gick på en långpromenad på stranden. Här är Abbe, Cecilia och jag redo för avfärd.

Vi bodde nästan så långt norrut man kan komma på ön. Stranden är både lång och bred här.

iPhonography pågår. Acke klipper några snygga sandbilder.

Acke

Abbe & Cecilia

Acke, Totte, Abbe, Cecilia nästan framme vid piren på norra sidan

Mr Tott blickar ut över havet

Det går inte att få nog av den här utsikten.

Havet är underbart! Andas in - andas ut!

En man med sin hund på en surfingbräda kom paddlandes i solnedgången

Dagen därpå var värmen tillbaka och Totte & jag tog en morgonpromenad. Vi trodde att det skulle vara kallare, men långa byxor kunde vikas upp till shorts och jackan åkte av. Härligt!

Lata dagar för di gamle, Totte läste sin bok om James Bond och jag läste Zlatans självbiografi. Ungdomarna kunde inte ligga på latsidan helt och hållet, då det behövdes pluggas en del.

På lördagkvällen promenerade vi bort till Sandbar och åt middag. Precis som det låter så ligger den precis vid stranden och är ett mysigt ställe, värt att rekommenderas. Innan vi åt njöt vi av ännu en vacker solnedgång.

I huset fanns kortspelet UNO. Det blev en favorit och vi spelade så länge vi orkade både fredag- och lördagkväll. Kanske borde införskaffa ett UNO till jul?

Söndagmorgon checkade vi ut kl. 10 och åkte tillbaka hem till Orlando. Här står gänget redo för avfärd utanför huset som vi hyrde.

Vi kom hem till ett julmysigt hus, då Totte och jag hade pyntat klart innan vi åkte. Gran och allt är uppe och det är så fint. Det är bara utsidan kvar och det ska vi fixa i helgen som kommer. Innan det var dags för ungdomarna att dra vidare till Gainesville fixade vi 1:a adventsfika med kaffe, pepparkakor och skumtomtar. Ja, Helle, vi lydde och öppnade inte glasburken förrän första ljuset var tänt! ;)

1 december fyllde syrran år och jag blev samma datum befordrad till Master Trainer. Känns jättekul och jag kan väl lugnt säga att jag för fem år sedan inte kunde drömma om att jag som 49-åring skulle jobba som Master Trainer på en stor gymkedja i USA. Livet kan ta märkliga vägar, det är helt klart. Jag stortrivs med mitt jobb (det har jag iofs alltid gjort) och att ha fått den här möjligheten var en av sakerna som jag nämnde när vi gick laget runt och berättade vad vi är tacksamma för. Kramar till er alla!