Petterssons i Orlando

Precis som när Axel och Albin kom till världen - när allting runtomkring bara var "som vanligt" och det verkade som om ingen liksom hade fattat vad som hänt, det var ju någonting så obeskrivligt stort som borde ha ändrat världsordningen eller nåt... - likadant blir det i någon mening när någon nära har gått bort. Jorden fortsätter liksom att snurra och jag vill hoppas att alla försöker göra det bästa av den tid som vi har till vårt förfogande. Medan Roxana kämpade som hårdast i kampen mot cancern, fortsatte en del av våra liv "som vanligt" och jag kommer i nästkommande blogginlägg att berätta om Amanda & Patriks besök hos oss, Albins Graduation och Tottes & min Sverige-semester.

Det är midsommarafton imorgon. En av Sveriges riktiga firar-dagar. Mer så, än självaste Nationaldagen. Vi har väl aldrig riktigt firat den 6 juni. Jo, det är klart, min morfar fyllde år den dagen, så visst firade vi det när vi var tillsammans. Årets Nationaldag kommer vi dock alltid att minnas som väldigt annorlunda. Totte och jag hade kommit hem från vår Sverige-semester på kvällen innan och den här tisdagen skulle bara vara en vanlig arbetsdag. Du kämpade så otroligt hårt, älskade Roxana. Du visade en livsglädje och livskraft utan like. Tack för att vi fick möjlighet att lära känna dig och din fina familj sedan ni flyttade till Orlando. Du var sjuk redan när ni kom hit, men ingen visste då hur allvarligt det var. Bara några dagar efter att vi hade firat din 50-årsdag kom det vidriga cancer-beskedet. Trots hemska cellgiftsbehandlingar och en massa jobbiga operationer, var du alltid så himla positiv. Tack för allt som du gav, Roxana. Kommer alltid att minnas dig. Det är, som sa...