Bakom varje dörr öppnar sig en helt ny värld

Oj, vilken helg vi har haft! Från torsdag kväll till söndag eftermiddag fick vi möjlighet att frottera oss med fantastiska konstnärer, agenter, kunniga konsthistoriker och professionella eventmakare. Det var världens största privatägda konstgalleri - Park West - som höll i det hela. Platsen var Ritz Carlton Orlando, så det blev till att bo på finhotell i hemstaden.

Utanför entrén till Ritz Carlton Orlando

Vi bodde på 12:e våningen och här är utsikten från vårt rum.

Det började med middag på torsdagkvällen för totalt 175 personer och därefter introducerades den första konstnären, Philip Anthony. En ung man på 40, som hade börjat måla som 26-åring. Så till alla ungdomar där ute, som får ångest av att tiden springer fortare än man hinner blinka: Det är aldrig för sent! Philip var helt underbar att lyssna på. Han pratade som en riktig Yogi. Ta bara när han beskrev hur han tittar på en människa som ett exempel. Hans specialitet är att måla natur, men det är klart att han har målat människor också och när han tittar på en människas ansikte så fokuserar han på små, små detaljer, identifierar det som är unikt. Han beskrev det som att det unika är det vackra! Är inte det helt underbart, så säg!?! Tänk att gå igenom livet och fokusera på det som är vackert runt omkring dig. Vilken härlig attityd till livet! Jag ska helt klart jobba mer på detta. Kanske ska du prova, du också?

Philip Anthonys tavlor uppsatta runt hela salen för allas vår beundran. 

Efter presentationen av Anthony och hans verk, var det mingel inpå småtimmarna. Totte och jag var (naturligtvis) kvar till sist. 

 Så kul att få möjlighet att träffa honom och prata djupare. 

Träffade även David Smith, som är agent för bl a Mihael Godard, 

Chris Debureis och Michael Romero. Ännu en härlig människa. 

 Selfie i baren. lol

 Orlando by night från vårt hotellrum. 

Vi fick verkligen möjlighet att suga i oss ny kunskap den här helgen. Jag gillar verkligen att öppna nya dörrar. Bakom varje ny dörr, öppnar sig sannerligen en helt ny värld. I detta fall en konstvärld, som för oss var i det närmaste ett tabula rasa. 

William Roberts höll i ett intressant symposium, där han tog oss igenom konstens utvecklingshistoria; 

vilka olika tekniker som använts och vilka konstnärer som har inspirerats av vilka. Fick se en handsignad Picasso. Jättehäftigt förstås, för han är ju störst av alla och har inspirerat så många, men jag kunde inte låta bli att tänka lite "Kejsarens nya kläder" när jag såg den. Det finns helt klart konstnärer som imponerar på mig betydligt mer. 

 Jerky-lunch

På fredagkvällen presenterades eventets stora stjärna: Romero Britto. Någon som känner igen den här??

Otroligt inspirerande att få höra hans historia. Även spännande att se hur man kan ändra uppfattning om hans konst efter att ha träffat honom. Tänker att det nog är så generellt i livet. Det är enkelt att gilla saker som kommer från någon man gillar som person. Varken Totte eller jag var stora fans av hans konst tidigare, men NU! Allt andas positivitet och kärlek!

Jason introducerar Romero.

 Alla Brittos tavlor som var valda för den här showen uppe för beundran. 

Lätt att fatta vilken framgångsrik person Romero Britto är när man tittar på det här fotocollaget, som var uppsatt i hallen. Väl värt en extra inzoomning på Romero tillsammans med Michael Jackson, tycker jag. 

När han förstod att vi var från Sverige, berättade han att han 

kände prinsessan Madeleine. "Hon har ju nyss fått barn igen!" 

"Eeeh, jo, just det."

Efter presentationen av Romero Britto gjordes salen vi var i om till casino med DJ och ett litet dansgolv. Alla fick $10000 i poletter att spela med och sedan var det bara att köra igång. Skönt sätt att spela, när det inte är några kontanter med i sammanhanget. 

Vi var inomhus i ett luftkonditionerat hotell nästan hela helgen, men det blev små stunder att komma ut i Florida-solen och värma upp sig lite. Skönt. 

Utomhuspaus för att få upp värmen. 

Efter middagen på lördagkvällen introducerades den sista konstnären för det här eventet: Michael Romero. En ung kille på 26 år som började måla när han var 19. Alltså ytterligare ett exempel på att man behöver inte börja när man är 4 för att bli framgångsrik i något. 

Underhållningen på lördagkvällen bestod av Duelling Pianos. Jättetrevlig kväll med en massa sång och dans. Totte och jag glänste med vår bugg-konst. lol

På söndagmorgon fick vi träffa Michael Romero igen och veta mer om hans uppfunna teknik. Han kom på det hela när han kollade på ett avsnitt av "Moonshiners", där han fick syn på kopparspiralen som används i en hembränningsapparat. Han använder alltså en sådan kopparspiral att droppa färg ifrån. Tavlorna ligger på golvet och han droppar färgen ovanifrån. Det tar ca 20 minuter för varje lager färg att torka, så han målar flera tavlor samtidigt. För den här showen hade han gjort 28 stycken samtidigt - med helt olika motiv. På frågan om han har en post-it lapp vid varje tavla som påminner honom vad just den här tavlan skulle komma att föreställa, svarade han: nej, det bara finns i huvudet!!  Han hade alltså 28 vita ark utlagda på golvet/garaget/överallt och gick från tavla till tavla med en färg i taget och kreerade 28 helt olika och fantastiska tavlor. Tekniken kallas abstract impressionism och han beskriver det som ett organiserat kaos. När man går nära en tavla är det bara kaos-kludd, men när man går en bit ifrån... wow! Här är en länk där man kan se hur han går tillväga. 

Här är vi med Michael Romero. 

Vi kom hem på söndagseftermiddagen med en massa härliga upplevelser och ny kunskap. Det är kul att öppna nya dörrar!